166
hvad ett lif bland folk i förnäma verlden vill säga. Han fick se mycket, som han ej sett förr och höra mycket också.
Ibland, när det varit middag på Broby, och Grane satt med de andra herrarna i rökrummet, som låg i ett af tornrummen med utsigt åt sjön, kunde det komma öfver honom en känsla af välbehag att tillhöra denna fina verld, der man lefde så själfsäkert och tryggt, utan en tanke på hvad den kommande dagen kunde bära i sitt sköte, där man hade så fasta, så färdigbildade, man kunde nästan säga medfödda idéer om alting mellan himmel och jord, och där man talade om folket i en ton, som om alla andra människor voro till blott för deras bekvämlighet, som hade råd att dricka Pommery, äta kyckling och röka havanna-cigarrer. I Upsala talade man också med förakt om »folket». Men det var ett annat slags förakt. Det var pedanteriets, lärdomssnobberiets förakt. Här var det en öfverlägsenhet, som var född af generationers maktställning, en fördomsfullhet, som låg i blodet. Grane kände sig till mods, som om han från den mjuka stol, i hvilken han satt, aldrig skulle kunna sjunka ned till detta folk, hvilket stod så långt under honom. Det gälde bara att hålla sig kvar i denna tankegång, som var född af mat och vin, att aldrig komma ur öfverflödet, bara fortsätta …
Men i alvarligare ögonblick var honom den ton,
