170
lifliga ögon, ett ansigte, som skiftade efter alla de lifliga intryck, hvilka oupphörligt aflöste hvarandra i hennes lättrörda sinne, och ett brunt lockigt hår, som i ostyrig oreda slängde omkring hennes lilla vackra hufvud.
Hon hette Ellen.
Grane brukade passa på henne i porten och följa henne hem, när hon hade slutat sina lektioner, och på den korta vägen till hennes hem hunno de att tala om så mycket, att det räckte till att sysselsätta Granes tankar, ända till nästa gång han träffade henne.
En gång stannade hon vid en lyktstolpe, en bit ifrån huset, där hon bodde, och sade adjö.
— Har ni flyttat? sade Grane leende.
Hon slog snabbt upp sina ögon mot hans och log emot honom.
— Det är inte värdt, att mamma får se er.
Den kvällen trodde Grane, att han skulle förgås af lycka. Han gjorde en lång, enslig promenad, och när han kom hem på sitt rum, gick han en hel timma fram och tillbaka och sjöng falskt, så att värdinnan till sist gläntade på dörren och sade, att hon hade hufvudvärk och inte tålde vid mer.
När han blef student, fick han en bukett af Ellen. Och dagen innan han reste hem, tog han mod till sig och gick på visit i hennes hem.
Han frågade, om fröken Ellen var hemma.
