190
nu. Men då måtte det bli skönt. Jag tror bestämdt, att det var bättre på den tiden, när ungdomen gjorde turkisk musik på gatorna, klådde upp nattväktare och kastade timmerhögar i Fyris, under afsjungande af »Kung Karl den unge hjälte».
Grane tystnade, men gick fortfarande fram och åter.
Professorn log, i det han satte på sig och knäppte bonjouren:
— Du tar fel i, att det var så mycket bättre på den tiden, sade han. Ty då var lättsinnet så oberäkneligt starkt. Det där slagets brådmogenhet, som du nu talar om, är otäckt. Ja det är det värsta, som kan möta mina gamla ögon, just därför att det är mig så främmande. Men det är mitt hopp, att detta endast måtte vara en väl behöflig reaktion mot det gamla lättsinnet.
— Ja, men det lättsinnet, for Grane ut, kom ej af öfversvallande lifslust. All den yra, som finnes t. ex. i dikter från den tiden, är en blaserad yra, som griper unga människor, hvilka egentligen äro lefnadströtta, men ibland behöfva gaska opp sig. Och den nu existerande beräkningen är bara en ännu slappare yttring af samma almänna själstillstånd. Hvad skall man göra med en ungdom, som hvarken kan vara glad, entusiastisk eller indignerad öfver någonting. Och det värsta är, att med tiden blir man likadan själf. Ty hvarför skulle man inte bli det? Har jag fribref på att
