197
Hegardt fann den väl rationalistisk. Randers tyckte att det vore för mycket sagdt, undrade, om man ej snarare borde beteckna den som realistisk. Ty det vetenskapliga språkbruket …
Grane hörde ej mer, ty han blef i det samma tilltalad af professorskan Ranke, som kom emot honom med sin vanliga stormande vänlighet och ryckte honom bort i ett hörn.
— Jag ser, att herrarna gå in till min man, för att få ett glas punsch, började hon. Och herr Grane skall genast få göra dem sällskap. Men jag har en sak, som jag först så gärna ville tala med hr Grane om. Sitt ned, så prata vi bättre.
Hon drog honom ned på en stol, satte sig själf tätt intill på en annan och fortfor i hviskande ton:
— Det är en mycket alvarsam sak, som det är fråga om. Ack herr Grane, vi veta ju alla, att lifvet inte är, som det borde vara … att unga män icke alltid … hm! … lefva så, som man skulle kunna önska … när man ser saken från en vetenskaplig social synpunkt … och att också ur samma synpunkt det fins … hm! … kvinnor, som låna sig till att för pengar … ja, herr Grane förstår nog, hvad jag menar.
— Fru Ranke får visst lof att förklara sig litet tydligare.
— Ja, herr Grane har visst hört talas om, att vi stadens damer bildat on sedlighetsförening.
