200
— Men om man nu kan uträtta något på detta sätt. Då måste olikheten i detaljfrågorna sättas å sido.
— Detaljfrågor, sade Grane med hetta.
Han teg en stund, liksom eftersinnande.
— Det kan aldrig hända mig sade han tvärt. Hans ansigte glödde, och ögonen fingo ett elakt uttryck.
Professorskan rodnade af förargelse, men sade förnämt:
— I så fall ber jag om ursäkt, att jag besvärat hr Grane.
Grane reste sig upp och gick in i rökrummet, i Han var ond på sig själf öfver att han förgått sig, men kände samtidigt ett slags njutning vid tanken på, att han kunnat säga ifrån.
Därinne hvirflade cigarröken, vetenskapen var lemnad åsido, och historierna flödade. Alla dessa män, unga som gamla, berättade anekdoter med den virtuositet, som är egen för Upsala, de gamla kände sig unga på nytt, och minnena döko opp, samma glada, friska studentminnen, som altid tagas fram, och som altid väcka glädje. Altid fans det någon, som icke hade hört historien, och för honom berättades den, medan de andra skrattade på nytt, därför att han skrattade.
Grane hade vid sådana tillstälningar ofta förvånat sig öfver, att man så sällan samtalade om vetenskapliga ämnen. Nunc est bibendum, sade någon, och så glömdes alt annat.
