204
hvad herrarne rökte mycket. Det luktade ju rök öfveralt i våningen, så fort det fans en herre, som rökte. Hennes man hade aldeles fått lof att lägga bort att röka hemma.
Docenten Hegardt var en stark rökare och kände sig följaktligen generad.
— Ja, men mina damer, yttrade han. Om en man varit nog olycklig att lära sig röka, skall han ju för tusan komma att vantrifvas i sitt eget hem, om han blir så strängt hållen.
— Ja, annars kommer hon att vantrifvas, sade fru Hultman med en lidande blick.
Nu lade professorskan Ranke sig i samtalet. Hegardt hade sagt »för tusan», och som hon hade den egendomliga gåfvan att tro sig äga rätt att korrigera alla människor, antydde hon först lätt oarten af att svära i fruntimmersälskap och hasplade därefter i en fart upp alla de lidanden, hon under hela sitt lif utstått för det otäcka mankönets skull.
— Usch, sade hon. Att docenten också kan sitta och försvara, att folk svär. Det är det råaste och simplaste, jag kan tänka mig, det är vanor från krogar och kaféer, som ingen bildad människa kan önska att föra in i sitt hem. Det fins ju inga djäflar, vet jag. Hvad är det för slag? Det är ju ingenting annat än den råaste vidskepelse, och det bevisar obildning bara att tala om dem.
Hegardt vågade att invända, att just emedan
