222
Här upptog han ur fickan af den ifrågavarande tidningen ett urklipp, som innehöll ett angrepp på en landshöfding, och uppläste det samma.
Därefter fortsatte han på nytt.
— Jag har uppläst detta för att visa, att mina ord icke innebära tomma beskyllningar. Och jag frågar nationen, om icke den tidning, som kallar en konungens förtroendeman för skrymtare, med fullt fog kan kallas för en skandaltidning.
Han uttalade den sista frasen med stegrad styrka, och på slutordet låg en klimax, som var bedöfvande. I samma ögonblick begärdes ordet kort och hastigt borta från dörren. Det var Grane. Därpå satte sig kandidat Lagerberg, och ordet lämnades åt en annan, som var i tur. Denne frågade endast helt kort, om tidningen mera vore skandaltdning, därför att den yttrat sig vanvördigt mot en konungens förtroendeman, än om det gällt någon annan, hvarpå kandidat Lagerberg återtog slutet af sitt yttrande och förklarade, att det visserligen ej kommit fram i den form, han hälst önskat, men o. s. v.
Ling lutade sig öfver till Grane och började åter utveckla sina teorier om Upsala och det unga Sverige, interfolieradt med sitt ideliga: »Djäfla idioter. Häm!»
— Tänker du dräpa inspektor eller Lagerberg? Häm! Kan du inte låta dem hållas? Jag tycker om djurena i deras oförfalskade naturtillstånd, nationaldrägter, som menageriägaren sa. Häm!