229
till hvad pris som hälst, måste gå ut på ett kafé, på en restauration, hvad som hälst. Men på nation ville han inte gå. Där skulle han tvingas att supa och dricka brorskålar, han skulle träffa alla dessa människor, hvilka han nyss sett klädda i officiel nationsmask, nu afklädda, visande sitt bättre jag, naturliga, glada, rusiga och öppenhjärtiga, och han fruktade rent af, att han skulle tycka om dem då och af detta tycke förledas att glömma deras grundsatser. Men ut måste han. Och med feberaktig oro spejade han omkring sig på gatorna, i hopp att få se någon bekant. Han gick från lokal till lokal, stannade med öfverrocken på innanför dörren och undersökte med ögonen hvarje bord för att finna några bekanta, hos hvilka han kunde slå sig ned. Men lyckan var honom ogunstig, och han befann sig snart på gatan igen med en känsla af ensamhet, irritation och missräkning, så stark, att han måste le åt sig själf, som kunde lägga denna lilla sak så hårdt på sinnet.
Och dystra tankar växte inom honom, löjligt dystra tankar, om man så vill. Men de kännas ej mindre svårt för det, när de komma.
Plötsligt fattade han sitt beslut. Klockan var då öfver tio. Han gick in på Gillet för att få en bit mat och satte sig ensam vid ett bord. Hans blod brände, och han förtärde med feberbrådska den kalla rostbiffen, som han bestält för att spara tid.
