232
lysande af välmåga. Ett förfärligt sorl, som var på en gång bedöfvande och hetsande, fylde rummet. Och midt i vimlet och bråket rörde sig nationens vaktmästare med punschkruset i hand och fylde i bålarna, hög, majestätisk, välbergad, nedlåtande mot de unga, förekommande mot de äldre, kamratlik mot medelsorten, fryntlig, skallig och purpurröd i ansigtet.
Plötsligt ljöd en stark stämma, som för en fjärdedels minut tystade bullret:
»Sån-ga-re!»
Hysch! Man drog sig undan åt väggarna, sångarna bildade en halfcirkel vid pianot, anföraren gaf tonen, höjde handen till signal, och genom rummet dånade den gamla, härliga:
»Öfver fjällarna grå
Är det natt. Halloh.»
Och ungdomsfriskt med stämning af susande granar och hvit nyfallen, yrande snö kom slutstrofen:
»Jägarskaran går i midvinterns natt.»
Bravo!
Handklappningar dånade, man ropade »bis», man utbragfte ett lefve för sångarna, och så knackade det i bålen.
Vår humanistiske vän Berling, som af naturen var begåfvad med ett rundt illmarigt ansigte och små pigga ögon, stod midtför bordet med slefven
