233
i ena handen och en brinnande cigarr i den andra. Af någon okänd anledning gick han under namnet Don Juan från Hagalund, så hette nämligen hans fädernehem.
Ett ändlöst jubel utbröt. Bravo. Don Juan ska hålla tal. Tyst nu! Hör på! Trängs inte så förbannadt! Tag hit, har du en tändsticka! Håll snaggan på er där borta! Don Juan har ordet.
Don Juan stod stilla och sög med blygsamt nedslagna ögon på sin cigarr, medan han väntade, att bullret skulle lägga sig. Det syntes, att han var en van talare och på förhand säker om sin succés.
— Gamla prissar, började han slutligen med ogenerad, litet sluddrig röst. Eller kanske jag hällre bör säga Ravaillaccar eller festhudikar eller hedersmeloner — eller för att tala i den högre stilen: herr kurator, mina landsmän.
Stormande skrattsalvor, under hvilka talaren begagnade tillfället och sög på cigarren.
— Jag är både smickrad och rörd af det vältaliga oväsen, hvarmed herrarne behaga hedra mitt ringa uppträdande. Det har så att säga gjort, att jag känner mig enkel (kort skratt, hvilket hejdades som på kommando). Men jag tänker inte säga något märkvärdigt, ingenting, som kan bevaras i häfdernas murkna skräpkammare eller lysande gallerier. Jag vill bara nämna om en sak, som är
