238
tera och samla, hvad han läst, svek honom energin, och han fann ständigt nya arbeten, som borde studeras. På detta sätt blef hans beläsenhet stor. Men behållningen blef i det hela taget ringa, och Grane kände, hur hans energi långsamt, men säkert liksom utplånades. Och han lefde i en daglig och stundlig nervös spänning, som lät honom söka njutningar, i hvilka han då rent febrilt gick upp med hela sin själ. Efteråt blef han aldrig slapp till lynnet, men oron växte, och han sökte döfva den genom en forcerad uppsluppenhet, hvars rätta karaktär högst få genomskådade.
Han lade boken ifrån sig och grep en tidning, i hvilken han läste en stund, lade bort den, steg upp, gick fram till fönstret och stod en lång stund och såg ut åt gatan. Därefter började han att långsamt gå fram och tillbaka på golfvet.
Då knackade det på dörren.
— Kom in.
Han stod silla och väntade.
Det dröjde en stund, innan dörren öppnades.
— Schultz, utbrast Grane och rusade emot den kommande. Nå, nu ska här bli litet lif igen.
Han tog honom i famn och kramade honom, släppte honom igen och betraktade honom.
— Hvad du har blifvit förändrad.
Schultz log. Han var alltid tillbakadragen i fråga om vänskapsbetygelser. Men Grane såg, hur glad han var.
