239
— Nå nu stannar du här?
— Ja, till en tid. Här är sig likt, förmodar jag?
— Ja, aldeles förbannadt. Men sätt dig för all del. Jag är litet trött i dag, visste inte, hur jag skulle få den här välsignade förmiddagen att gå.
Grane sprang och stökade i rummet, tittade i klädskåpet, letade utanför dörren:
— Om jag hade ett glas sherry att bjuda dig ändå.
— Åh, det gör detsamma. Sätt dig nu och var lugn.
— Är du galen?
Grane undersökte botten af sin portmonnä.
— Här fins inte mycket. Men nog fan räcker det. Jag springer ner och skickar pigäschen. De är gjordt på några minuter.
Så kom han tillbaka, satte sig bredvid Schultz, klappade honom på benet och såg på honom igen.
Schultz hade lagt sig till med mustascher, var magrare än förr, och hyn hade en vaxartad, glansig hvithet, som gaf honom på en gång ett sjukligt och ett distingueradt utseende.
— Men hvad du har blifvit förändrad, utbrast Grane igen. Och med sin vanliga liflighet började han berätta om Upsala, om kamraterna, om lifvet där, om de förändringar, som timat, om alt möjligt, som föll honom in.
