240
Plötsligt höll kan inne.
— Nå, än du då? Berätta du också litet. Hvar har du varit hela det här året? Ingen människa har ju hört ett ord ifrån dig.
— Jo, senast kommer jag från Paris.
Schultz teg ett ögonblick:
— Förut var jag i Achen.
— I Achen?
Grane studsade.
Det låg en så underlig betoning i den andres röst.
— Det var väl aldrig för att …
Schultz log, men ögonen fingo ett alvarligt uttryck.
— Jo, det var verkligen för att bada svafvelbad och komma under läkarbehandling.
I detsamma kom pigan in med vinet, och båda tego, till dess att hon gått igen.
— Och det har du aldrig sagt ett ord om.
— Nej.
Schultz blickade framför sig en stund utan att säga något. Det gick ett par lätta, nervösa ryckningar öfver hela hans ansigte, och hans läppar darrade, så att han måste anstränga sig för att beherska sin röst:
— Ja, jag kan inte tala som du. Det är en lycka, som du besitter. Ty du är egentligen inte född till pessimist. Du har så mycken oförfalskad lefnadsduglighet, som en gång skall föra dig fram. För dig är pessimismen en lätt öfvergångsform,
