241
som måste komma. För mig åter … Nå ja. Mins du en afton före jul, när vi sutto hemma hos mig, och du träffade Anna, hon med de små stickande ögonen och det vackra håret? Den kvällen, när du talade till mig om ditt förflutna lif?
— Nåå.
Grane reste sig spändt upp i soffan och såg oafvändt på den andre.
— Då hade jag fått veta det åtta dagar förut. Doktorn sade mig det vackert och försigtigt. Och så satt jag hemma, utan att kunna röra mig, utan att våga gå ut. Och så kom flickan. Jag kunde ej låta henne gå. Hon sade, att hon tyckte, jag var så underlig och så tyst. Jag mins, att jag talade vid henne om hennes mor och rådde henne att gifta sig och låta bli andra karlar. Och så kom du, och hon gick. Och du berättade för mig altsammans om dig själf. Och jag kunde inte, ville inte . . Nej, inte då. Jag har aldrig talat vid någon människa om detta förr. Och sedan voro vi ute, superade, drucko champagne, tror jag. Och jag var med om alt, och jag hade roligt. Men jag såg altsammans som på afstånd, och jag var så rädd, så rädd för att sedan på natten bli ensam med mig själf.
Grane hade hört på honom, utan att göra en rörelse, utan att ändra en muskel i sitt ansigte. Nu kände han en varm, darrande ström af känsla ila genom hela sin kropp, och hastigt sprang han
