242
upp, lade båda sina händer omkring vännens hufvud och tryckte det till sitt bröst:
— Stackars, stackars … Men hur kunde du …
Han tänkte säga »lefva». Men han afbröt sig, tyckte, det var grymt.
— Hur jag kunde lefva, menar du? sade Schultz och förde handen långsamt öfver pannan. Ja, det vet jag inte nu. Men ser du, man vänjer sig. Först är det en så gräslig tanke att vara stäld som en spetälsk utanför människoslägtet, att icke kunna bilda familj, — man tror ju då alltid på det värsta — att vara en kasserad länk i den stora kedjan. Och det alra värsta är, att man ej har någon att förtro sig till. Du mins ju min mor? Hon är alvarligt troende utan fanatism och eger en grad af bildning, som gör, att vi aldrig kunna blifva ovänner, för att vår tro är olika. Men detta! Jag kunde ej tala om det för henne. Ty om en sådan sjukdom ar hon säkert aldeles okunnig. Jag vill slå vad, att de flesta kvinnor i vårt land, tro, att den endast drabbar personer, hvilkas fysik är fullständigt depraverad af den yttersta liderlighet. Och för den, som vet så litet, kan man ej bekänna dylikt. Och dock borde ingen så som en moder kunna hjälpa till att bära ett dylikt lidande.
Tänk dig, bara att dag från dag behöfva se henne. Då saknade jag att aldrig hafva sett min far. Fast han kanske ej brytt sig om att vara min förtrogne. Men att gå hemma under ferierna dag från dag
