244
ett barn, som var svårt att handskas med. Jag var så inbunden. Och så var min fantasi så öfver alla gränser stark, den var i verksamhet oupphörligt, och den har aldrig fått egentligt aflopp. Jag skref ju aldrig vers eller dylikt som andra sysslade med. Jag har ibland trott, att fantasien kan vara på en gång så stark och så bunden, att man till och med ej kan gifva den uttryck. Ja. Och när jag var fjorton år lemnedes jag ensam. Det var naturligtvis ingen, som anade, att det var farligt. Jag kan minnas, att det sensuela var vaket hos mig, när jag var åtta år. Ja. Man borde öfver hufvud taget akta sig att lemna barn för mycket i ensamhet.
Grane kände för vännen ett medlidande, med hvilket blandade sig en underlig känsla af den vördnad, som man altid ägnar lidandet. Han slog i glasen, och ur stånd att på annat sätt uttrycka sina känslor, räckte han Schultz det ena glaset och klingade med honom:
— Skål och välkommen.
Schultz bytte hastigt om ton.
— Nå än du då? sade han med ett litet leende. Lefver du ännu i oskyldighetens tillstånd?
— Nej, sade Grane tvärt.
Schultz gjorde en rörelse, som om han skakat något af sig:
— Ja, det ena är otäckhet, och det andra är också otäckhet. Men jag vill inte bli af ens med
