252
plancher, och alla tänkbara tomrum på väggarna voro täckta med bokhyllor.
Randers var nu nära trettio år. Han hade ännu ej afslutat sin juriskandidatexamen, men han visste ändå med sig, att han inte förspilt sin tid. Han hade redan gjort sig känd som en man af facket. Han var säker på docentur, så fort han tagit examen. Och han hade förbindelser, utbredda förbindelser. Rekommendationer skulle aldrig fattas honom, och utan rekommendationer kommer man inte långt med aldrig så mycken vetenskaplighet eller talang. Genom sina många inflytelserika bekantskaper och genom att aldrig försumma tillfället att göra en person en tjänst hade han förstått att låta mycket tala om sig, fått en opinion till stånd om sin egen person. Och han visste, hvad opinionen om ens person kan göra vid lifvets brydsamma tillfällen.
Han hade funderat på ämbetsmannabanan och hade länge tvekat, om han skulle mottaga anbudet att blifva docent. Ty det fans något, som i alra största hemlighet äggade hans inbillningskraft, något, som han drömde om sofvande och vaken, och detta något dref honom att med en rastlös energi till hvad pris som hälst göra sig bemärkt. Det var detta något, som gjorde honom ärelysten som vetenskapsman, detta något, som dref honom att närma sig människor, detta något, efter hvilket han bestämde sig för de åsigter, som kunde och
