254
jämförde våra förhållanden med utlandets. Han visste med sig, att han åtminstone inte var ung.
Emellertid skref han nu på sin afhandling, då han hörde en ceremoniel knackning på dörren.
Han gick genast och öppnade.
— Nej, se god dag. Välkommen. Var så god och stig in.
Det var Norström, som nu blifvit filosofie kandidat. Han såg lika välvårdad ut som altid, ett par mustascher och två korta polissonger uppe under öronen visade verlden, att han inträdt i mannaåldern. Han umgicks ganska intimt med Randers, men hörde till en annan krets än den, i hvilken Grane och Randers träffades.
Han såg litet nervös ut och hälsade med sitt vanliga stereotypa leende, som efteråt lemnade ansigtet aldeles oförändradt.
Norström tog en cigarr, som den andre bjöd honom, och sade obesväradt:
— Jag kommer för att bedja dig om en tjänst.
Randers böjde sig leende emot honom:
— Det skall bli mig ett nöje.
Norström såg på cigarren, liksom för att undersöka, om den brände jämt:
— Kan du låna mig två hundra kronor … på en månad?
— Ja, min kära vän. Hur snart behöfver du dem?
— Om jag kunde få dem i morgon.
