261
— Visst har du sagt det, fortfor Grane i samma ton. Men du har altid sagt det på ett särskildt sätt. Ungefär så, att jag fått intrycket af, att du sade det, endast för att på ditt vanliga dubbelmanér få andra att tro, att du egentligen är så radikal, att du bara inte törs tala om det. Man kan väl, för fan, inte vara både skeptisk och konservativ på en gång.
— Kan man inte? Det var märkvärdigt.
Randers stod och såg på Grane, som fortfarande låg kvar i samma stälning.
— Kan man inte? Hvad menar du med det?
— Jo, visst kan man. Man kan också t. ex. vara pantlånare och läsare på samma gång. Men då är man en fähund.
— Ja, det medger jag. Men det är väl inte aldeles detsamma.
— Nej, det är det inte. Ty att vara skeptiker och konservativ på samma gång, det är något mycket värre. Då har man riktigt möjligheterna i sig till att blifva en skurk en gros.
Han sprang upp ur sin liggande stälning och gick emot Randers med skämtsamt hotande åtbörder:
— Nej, ser du, är man skeptiker och konservativ på en gång, då borde man sättas in på någon extra och särskild anstalt. Ty då är man verkligen farlig för samhället. Det är värre än både döden och djäfvulen utan sammanblandning och utan förvandling, förenade i en person.
