264
Men så kom eftertanken. Hvad tjänar hela denna sak till? Om nu — låt osss äga — sex eller åtta hundra studenter teckna sina namn på denna adress, hvad tjänar det till? Blir det inte bara lite bråk för att göra sig vigtig i otid? Fins det hos detta stora antal människor mer än på sin höjd femtio, som teckna sina namn af öfvertygelse och känsla för den sak, de vilja understödja! Hela denna »opinion» syntes honom så litet värd, när man med den ej kunde vinna annat än det tvifvelaktiga resultatet att få yttra sig. Han tyckte, att det var som att stiga upp på en stol i ett stort sälskap och ropa ut ordet »arbetaren» och sedan tro sig hafva »kämpat» för arbetsklassens höjande. Om man kunde vinna något … Om man bara som förhoppning kunde se ett aldrig så ringa resultat … Men nu … Nej. Det lockade honom inte. Han visste, att om han kastade sig in häri, skulle hela hans själ ryckas med, och han skulle inte få någon ro, förrän saken var slut. Om man ändå kunde vinna något … Men nej. Det fans ingen opinion ibland studenterna för denna sak. Han kände dem. De skulle visst riskera något för religionsfriheten. Puh! Och ett fiasko skulle göra mera skada, än hvad framgången kunde göra gagn.
Randers kom upp till honom. Det syntes tydligt, att han hade något på hjärtat. Han satte sig med sin vanliga flegma i soffan, men hans
