269
framför alt bör akta sig, så att det inte kommer att se grönt ut.
Anker ryckte till och blef blossande röd. Det syntes, att han var nära att bryta ut. Men han beherskade sig.
— Vi få således inte räkna på dig? sade han till Grane, fortfarande utan att se på Randers.
— Jag vill åtminstone inte lofva något.
Anker satt en stund till. Så reste han sig upp. Hatten höll han fortfarande i handen.
— Ja, sade han, jag skall väl gå vidare då.
Han tog farväl af Grane, skakade flyktigt hand med Randers, utan att se på honom, och gick.
— Du gjorde förbaskadt rätt i, att du sade nej, yttrade Randers.
— Ja, jag vet inte.
Grane tyckte inte riktigt om berömmet. Han kände sig så främmande för Randers. En stark misstämning grep honom.
— Jag har just kommit för att tala om för dig, att jag kommer att skrifva i någon af tidningarna om den här saken, sade Randers till sist.
— Tänker du det? sade Grane förbluffad. För eller emot?
— Ja, du ska få se, hur det blir.
Jag kommer att taga saken på mitt särskilda sätt.
⁎
