17
stade sig med, att fadern förklarat skolmössan vara uniform.
Efteråt mindes han föga af hvad som skett i kyrkan. Men han undrade öfver, att han själf ej gråtit som så många af de andra, och han grubblade mycket öfver det obehagliga intryck, han erfarit, när ett par af kamraterna sagt något af de vanliga cynismerna om vinserveringen.
Han uttalade hvarje »ja» med fast och tydlig röst. Han visste, att han kunde svara »ja», när han tillfrågades, om han trodde på Gud Fader, Gud Son och Gud den Helige Ande. Men när presten begärde löfte af honom, att han skulle blifva vid denna tro i alla sina lifsdagar, då var det nära, att han darrat på målet. Han hade förut sagt sin mor, att han ej förstod, hur någon människa kunde lofva sådant. Men då hade hon bara sett på honom med sina milda ögon och sagt, att Gud skulle nog hjälpa honom.
Och det tänkte han nu på, när han svarade »jä».
Sedan, när orgeln mäktigt brusade och de höga hvalfven fyldes med aningsrika toner, då böjde han darrande knä och emottog sakramentet. När han gick hem, trodde han, att han blifvit en annan människa.
Dagen därpå foro föräldrarna hem, och efter ytterligare en dag hade lifvet börjat återtaga sitt vanliga utseende för honom.
