285
Grane hade blifvit blossande röd, och hela hans ansigte var i rörelse.
— Jag har skrifvit ett svar, sade han plötsligt. Rösten lät tjock och hård.
— Hvad säger du? Har du skrifvit ett genmäle?
Randers blef så öfverraskad, att han på en lång stund inte fick fram ett enda ord. All förstälning var bortblåst, flegman var aflagd, hans ögon glödde, och med hårdt sammanprässade läppar gick han fram mot Grane. Han stannade midt på golfvet, och ett ögonblick stodo de båda unga männen stilla, utan att säga ett ord, mätande hvarandra från hufvud till fot. Och båda kände, att från detta ögonblick voro de fiender för lifvet.
— Hvad är det du har skrifvit?
— Jag har skrifvit ett genmäle på dina sofismer, sade Grane kort. För öfrigt är jag ej skyldig dig någon redogörelse, för hvad jag har skrifvit. Men att jag skrifvit, ville jag själf tala om för dig, så att du inte sedan skulle komma och beskylla mig för att hafva handlat bakom din rygg.
— Jaså.
Randers skrattade kort och gick tillbaka till spegeln, där han med borsten likgiltigt strök utmed sitt hakskägg. Han hade återvunnit väldet öfver sig själf, och rösten lät kall och lugn.
Grane fortfor:
— För resten kan du gärna få veta, hvad jag har skrifvit. Jag skulle möjligen ha kunnat göra
