286
en psykologisk utredning af den sinnestämming, som föranleder ett dylikt skrifsätt, och jag skulle möjligen däri kunnat inskjuta ett och annat, som hade gjort skriftställaren bekant, så som han förtjänade.
— Och du skulle därigenom ha kunnat skära vackra lagrar äfven inom skandalskrifveriets nu så högt uppburna fack. Af en person med dina åsigter hade det varit en konsekvens, som man kunnat vänta sig.
— Jag har icke gjort det.
Grane höjde rösten, och hans läppar darrade.
— Men om jag inte gjort det, så har det därför inte varit af någon skonsamhet emot dig. Men jag vill det inte. Jag föraktar det. Kan du komma dig upp i verlden på det sättet, så gärna för mig. Jag är dig egentligen tacksam. Ty hade inte du varit, skulle jag sannolikt ej fått energi nog att säga, hvad jag nu har sagt.
— Nå, hvad är det då för märkvärdigt du har sagt?
— Det är ingenting märkvärdigt als. Men det har varit nyttigt för mig. Ty det har skaffat mig luft, och det var hvad jag behöfde. Det är du och dina likar, som ha satt min galla i gång. Och det tycks, som om entusiasmen i våra dagar hade sitt säte i gallan.
Randers hade satt sig och såg nu med ett retsamt småleende upp på Grane:
