287
— Jag vill göra dig uppmärksam på, att man inte brukar komma upp till en person på hans rum för att öfverösa honom med personliga grofheter.
— Grofheter?
Grane tog ett steg framåt, som om han velat rusa på den andre. Randers hejdade honom.
— Du tänker inte säga mig, hvad du skrifvit?
— Nej. Det kan du läsa, när tidningen kommit ut. Uppsatsen har jag här i fickan. Och omedelbart härifrån går jag till redaktionen med den.
— Jaså. Nå, hvarför har du då egentligen kommit hit?
— Jo.
Grane skrattade till.
— Det är egentligen litet romantiskt.
Han såg ned, men blef plötsligt alvarsam igen, och den förra häftigheten kom tillbaka. Han darrade af vrede, och det låg gråt i rösten.
— Du har icke haft rätt att behandla mig, som du gjort. Du har ganska snart lärt att känna mig, och det var inte svårt för dig. Ty jag förstälde mig aldrig. Men det gjorde du. Du narrade af mig förtroenden, du lät mig tala mig varm inför dig. Begriper du inte, att jag nu skäms för mig själf, som om jag klädt mig naken på öppen gata?
— Jag har aldrig narrat af dig några förtroenden. Dem gaf du mig själf.
