288
— Ja.
Grane knöt händerna.
— Men hvarför? Därför att du stälde dig för mig sådan, att jag kunde göra det.
Och med en plötslig omkastning frågade han lugnt:
— Kan du neka för, att du emottagit ett visst uppdrag af professorskan Ranke? Att skaffa vissa adresser? hva?
Randers stack händerna i byxfickorna och satt, lugnt stilla:
— Det behöfver jag visst inte neka för.
— Och mins du, hvad du sade åt mig, när vi gingo hem från Rankes, och jag berättade dig mitt samtal med henne?
Randers ryckte på axlarna:
— Du vet, att jag inte tycker om att vara oartig.
Grane hade sänkt rösten. Den lät nästan vemodig.
— På det sättet har du behandlat mig altid. Jag förstår det nu mycket väl. Du har låtit mig tala, och när du ej motsagt mig, utan svarat med en banal artighetsfras, har jag tagit det för sympati.
Randers smålog sarkastiskt:
— Får man fråga, när du skrifvit din fillipik emot mig? För det ska väl i alla fall föreställa en fillipik?
Grane blef häftig igen.
