291
på sned och fäste sina stora vattniga ögon på Graue med en min af resignerad sorgbundenhet.
— Det gör mig verkligen mycket ondt. Men jag kan inte taga den. Om herr Grrane visste, hur öfverlupen jag är af insändare. Se här.
Han lyfte upp en rulle papper från bordet.
— Tror herr Grane, man kan trycka altihop det här? Hvasa? Hvart tror herr Grane, att det skulle ta vägen? Hvad tror herr Grane det är? Hvasa? Insändare. Bara insändare. Jag får tio så’na här om dan. Bara att läsa dem. Bara att läsa dem, herr Grane, det tar sin tid. Och när jag sen ser, att det här är så långt. Själf måste jag erkänna, att jag till alla delar sympatiserar med herr Grane. Men hvad ska man göra? Det är omöjligt.
Den stora mannen höjde ögonbryn, öfverläpp, kindmuskler, axlar och händer med en enda automatisk rörelse.
— Ja, hvad ska man göra?
Grane bad om ursäkt, att han besvärat, och gick till den andra tidningen.
Där blef uppsatsen mottagen med uppräckta händer, oeh redaktören beledsagade den egenhändigt med följande inledning:
— »Då redaktionen af tidningen X. Y. Z . tvärt emot all publicistisk takt vägrat att intaga detta genmäle på en i dess egna spalter nyligen synlig uppsats, undertecknad med signaturen R—s»