295
Han var i en förfärligt orolig sinnestämning, det var hela saken. Han visste ej, hur det kom sig. Men någon ro hade han aldrig. Aldrig hade han lefvat så som under denna vår. Ofveralt syntes han ute, ofveralt var han med, och ofveralt var det han, som var gladast, uppsluppnast och mäst böjd för upptåg och galenskaper. Sällan kom han hem före två eller tre om mornarna och sällan syntes han två aftnar å rad i samma sälskap.
Schultz var orolig för honom och frågade honom en dag, hvad det var åt honom.
— Ska’ inte jag också kunna få vara glad, sade Grane. Det kunde jag inte förr. Nu, när jag kan det, ska’ jag inte få det då? Tror du, man är ung hela lifvet. Åh fan. Var lugn du.
Och han lefde som förut. Om förmiddagarna var han ute och promenerade, drömde och samtalade i sälskap med vänner och bekanta. Middagen intogs på Gästis eller Eklundshof, kaffet efter omständigheterna, och när punschen kommit på kaffet, var dagen skämd. Eller — som Grane brukade uttrycka sig — »man hade tvärtom förstått att taga vara på den.» Och nu följde kägelpartier, toddar, supéer, nachspiel, poetiska promenader under de långa, ljusa sommarnätterna, svärmiska fantasier, när solen gick upp öfver den långa, ändlösa slätten. — Men också nattliga äfventyr af mindre eterisk art.
Under denna tid hade han ett samtal med
