296
professor Ranke. Professorn förebrådde honom hans sysslolöshet, att han ej tenterat under termin o.s.v.
Grane erkände sina förseelser, men lofvade icke bättring.
Professorn frågade honom då, om han höll på att bli ett brutet geni, men Grane svarade, att geni hade han aldrig haft anlag för, och än så länge höll han nog ihop.
Men alt möjligt fantiserade han på, och de mest olika saker sysslade han med. Han skref tidningsartiklar, gjorde parodiska tillfällighetsvers och tog kall dusch om mornarna. Han beskyldes för att vara anstiftare till ett af de sista gatupptågen, då ett kompani af studenter klockan fyra en morgon gått genom gatorna med fiol, handklaver, triangel och skramlande kakelugnsluckor.
Under två veckors tid hade han fått något särskildt att tänka på. Han hade träffat på en flicka, som var tämligen på fallrepet, och som hon var vacker, tyckte han synd om henne och beslöt, att hon skulle räddas.
På ett Magdalenahem ville han ej sätta henne. Han ville försöka ett annat sätt. Han ville skaffa henne arbete och sätta henne i beröring med folk, som icke föraktade henne, utan behandlade henne som en människa.
Själf hade han icke öfverdrifvet stor tro på framgången af detta företag. Det intresserade ho-
