299
Månen hade kommit fram igen, och för hans fötter darrade månskenets vexlande ljusa bilder.
Nära Flustret mötte han Lars Johan, som med händerna i fickorna långsamt sträfvade nedåt promenaden.
Grane grep fatt i detta möte som i ett nödankare.
— God dag, Lars Johan, sade han. Hvart ska’ du gå?
Lars Johan stannade och tog honom i hand.
— Jag? Hvart jag ska’ gå? Just ingenstans.
— Har du lust, så gå vi in på Flustret och äter smörgåsar med öl. Det kan väl altid bli råd för en half punsch efteråt.
— N-ja-a.
Lars Johan grubblade.
— Det är så djäfla kallt, te sitta ute än.
— Tycker du, det är kallt? Ja, då gå vi opp åt sta’n då.
— N-ja-a.
Lars Johan grubblade igen.
— Det är så djäfla dyrt.
— Ah, kom du. Jag har pengar.
Lars Johan funderade igen.
— Kan du låna mig en och tjugufem på en vecka?
Lars Johan lånade altid precis, hvad han behöfde.
— Ja, gudbevars.
