300
— Nå, då gick vi då. Och Lars Johan stretade med skinande uppsyn i väg uppåt Vestra Ågatan. Grane följde honom.
När de kommo till Nybron, stannade de.
— Om vi skulle gå in på Phoenix och äta en »busis» för fem ti öre, föreslog Lars Johan.
»Busis» var förkortning af bus-sexa, och därmed menades, smör, ost, salt kött och sill och potatis, till hvilket lemnades bränvin och svagdricka.
Ja, kyss till då.
Man åt under tystnad. Blott då och då frammumlade Lars Johan en mild svordom som tecken till sin belåtenhet. När han slutat, lade han servietten som en stor hopknycklad boll midt på bordet och petade sig med en afbruten tändsticka i tänderna.
— Nu har man ändå, så det räcker till en cigarr och två toddar, sade han.
— Nå-å, hvart vill du gå då?
— Vi kan ju gå in på »Djurgår’n», sade Lars Johan, i det han stoppade en sista bit ost i mun. Det är så djäfla nära.
»Djurgården» var ett litet kafé, dit de, som tröttnat på studentverlden, dragit sig tillbaka. Nästan alla, som där hafva sitt stamhåll, hafva på ett eller annat sätt lidit skeppsbrott i verlden. Sälskapet är därför där mer exklusivt än på andra ställen, och det händer ej sällan, att en okänd,
