302
Plötsligt utbrast ett väsen, som aldrig tycktes vilja taga någon ända, ock ett femstämmigt: »Lefve patron»! dånade genom rummet.
I detsamma vände sig talaren om och fick syn på Lars Johan och Grane, som emellertid slagit sig ned i en soffa vid dörren och rekvirerat två toddar. Det var Ling.
Han brast i gapskratt och gick genast fram till dem.
— Hähäm. Två nya djur. Nå, hvad tycker ni om lokalen? Är det inte hemtrefligt? Hvasa? Jo, jag tyckte väl, att det gick i grinden, när jag satt och talade för den där djäfla idioten — hähäm — som bjuder på punsch i kväll. Vill ni inte flytta med er era varor? Hva? Får jag presentera er för de här gentlemännerna?
Omflyttningen och presentationenen försiggick under en viss högtidlighet. Men för resten inverkade icke de nykomna i ringaste mån på sälskåpets stämning. Grisen hade kommit i gräl med Kronhjorten, och fortsatte omedelbart efter presentationen att med honom växla de mest otvetydiga smeknamn.
Slutligen blef Kronhjorten sentimental och vände sig till Grane, med hvilken han proponerade brorskål.
— Det fins sluskar i det mänskliga lifvet — han sneglade härvid på Grisen — som genom själfva namnet angifva, att de tydligtvis glömt,
