308
mig blott en ytterligare plåga. Jag kan icke bli det lifvet kvitt, och jag står inte ut att lefva det.
Hvad jag behöfver, är ett arbete, som ger mig intresse för att lefva, en lugn verksamhet, som lär mig att älska lifvet, hvilket är det samma som att lefva. Jag skulle kunna taga hvad som hälst, tror jag, hällre än att gå här och »mogna» i en fyra, fem års tid, innan jag tar examen. Ty det är ju så, man här i sta’n säger, när man vill bemantla, att man på ett fint vis slår dank.
Jag är 25 år nu och har således i rundt tal räknadt lefvat halfva mitt lif. Den andra hälften vill jag gärna använda bättre än den första.
Farväl med dig. Och tack.
En halftimme senare satt Grane i vaggonen och hörde, hur konduktören slog igen kupédörren om honom. Han stack ut hufvudet genom fönstret och såg på staden, medan tåget långsamt rullade ut från perrongen.
Öfver bygnaderna syntes taket på Karolina, och högt uppe på backen låg slottet och lyste rödt i morgonsolens glans. Solstrålar blänkte på domkyrkotornens svarta hufvar, och mellan de små bygnaderna lyste trädgårdama grönt.
Tåget kom längre ut.
Nu såg han Flustret. Han såg de gröna sofforna och de hvita borden, dammen, där svanarna brukade glida fram och tillbaka, den långa pro-
