312
kända trakten, på granskogen, björkhagarna, sädesfälten, som buro kort, grön, höstsådd råg.
Han spejade ifrigt efter vagnen, när de nalkades den lilla stationen.
Mycket riktigt. Där stod vagnen, det var lilla tvåmansdroskan. Karlson satt styf och rak på kuskbocken, och vagnen var förspänd med två unga hästar, som Grane inte kände igen.
Han kände sig nästan som främmande, när han såg detta. Men det var då inte underligt. På två år!
Han tog sin kappsäck och störtade genom väntsalen ut på stationsgården.
— Goddag Karlson. Nå, hur står det till hemma?
Han höll på att säga: »lefver mamma?» Men han hejdade sig och upprepade blott:
— Hur står det till där hemma?
— Joo, jag tackar. K usken satte upp kappsäcken på kuskbocken.
— Det är nog inte så bra det, hr Grane. Presten kom dit, just innan jag for.
— Presten?
Grane ryckte till, men hämtade sig.
— Ja, naturligtvis, mumlade han.
— Är det så farligt? sade han lågt.
Hela vägen hade han skjutit undan den tanken, att modern skulle dö. Nu föreföll det honom så
