326
och tillslöt den dödas ögon. Karin lutade sitt hufvud mot hans axel och grät.
När modern nämde hans namn, ryckte Erik liäftigt till och gick fram mot sängen. Så stilla som om ingenting händt, hade döden gått genom rummet och släckt ett lif, lika lätt som man blåser ut ett ljus. Och nu låg man på knä för denna döda kropp och bad för själen. Han stod upprätt bakom de två, som knäböjde. Länge såg han på moderns orörliga ansigte, och stora tårar fylde hans ögon. Han gick ut ensam, utan att fadern och systern märkte, att han lemnade rummet.
XX.
Du gamla hederliga vän.
Den här gången ska du få ett långt bref ifrån mig, och något som väl gör dig ändå mera förvånad — du ska få ett gladt bref. Mitt första bref innehöll visst bara de orden; »Jag har blifvit bokhållare hos far min. Vill du vara snäll och packa ihop mina böcker i en lår och ställa den på någon gammal vind så länge.» Och mitt andra lydde så här: »jag har blifvit förvaltare på Staby
