329
— Ja, jag vill inte lägga mig emot dina önkningar, sa’ gubben.
Han vill altid vara så där litet faderlig, äfven när det inte behöfs. Innerst var han glad som en spelman, fast han tyckte det var bäst, att jag fick det jag fick af gunst och nåd.
Och så var det afgjordt, och jag gick hemma på bruket ett hälft års tid. Far min tyckte, att jag var dugtig, och jag vet, att han i hemlighet gick och skröt med mig för presten och inspektorn. Det var bara en gång vi blef osams. Och det var en gång, när jag kom och sa’, att jag tänkte ställa till med en söndagsskola på bruket, där bruksarbetarna skulle få lära sig räkna och skrifva, om de ville.
Då blef far min arg och sa’, att det var inte värdt, att jag kom och försökte planta ut mina moderna fritänkerier här på landsbygden. För svenska folket var ett kristligt och konungsligt sinnadt folk, sa’ han. Och det gick inte lika lätt för de radikala att narra svenskarna som norrbaggarna.
Ja, alt det der gick jag naturligtvis in på och sa’, att det var en gammal sanning, sa’ jag, som ingen människa tviflade på. Det är svinaktigt att ljuga för far sin. Men hvad fan ska man göra vid vissa högtidliga tillfällen? Och så sa’ jag, att därför kunde det väl inte skada, att de lärde sig skrifva och räkna.
