330
Så gick far min och murrade öfver det där ett par da’r. Men då kom han och frågade, hvad jag tänkte använda för en sal, undrade, om inte folkskolan kunde gå an.
— Jo, jag tackar, sa’ jag.
Och så började vi, och det gick bra. Far min till och med berömde mig, när smederna kom och skref snygga kvitton i sparbanksböckerna, som gubben själf lärt dem att hålla sig. Nå, de som hade någon sparbanksbok, voro då i parantes sagdt inte många.
Så talte jag en dag alvarsamt med far min, att om jag skulle komma någon väg på den här banan, så skulle jag ut och lära mig något på ett år och så komma igen.
Och så for jag till England, och där arbetade jag i ett hälft år på en mekanisk verkstad och i tre månader vid ett valsverk. Och det, ska jag säga dig, det kan alt ta fan ur kroppen på en gammal akademisk medborgare, som trodde, att han ansträngde sig, när han låg på en soffa och läste Ahnfelts Literaturhistoria. Nå. Se’n var jag två månader i London. Och på en månad kvistade jag öfver till Paris för att roa mig. Och det ska du se, att jag gjorde efter noter.
När jag sen kom hem — det är nu något öfver ett år se’n — fick jag höra, att egaren till det här Staby, där jag nu bor, behöfde en förvaltare. Jag fick far min att skrifva till honom
