331
och rekommendera mig. Och hur det nu var, men jag fick platsen. 2,000 kronor om året, gosse, och husrum och vedbrand och fri skjuts med brukets hästar och fria bad i sjön och vackert läge med utsigt öfver älfven och med barrskogen två minuters väg ifrån bygningen. Jag tror, det duger för en fattig, syndig människa, som i all sin dar har ätit sig hungrig af kunskapens träd på godt och ondt. Du har varit så hygglig och i ett bref smickrat mig med, att jag skulle vara för begåfvad för att gräfva ner mig på landet. Hvad är det för prat? Tror du, att man behöfver vara ett nöt, för att man bor på landet? Hvasa? Jag tycker min själ inte, att kvickheten växer på träd i städerna häller. Tro du mig. Det är det bästa, som kunnat hända mig. Nu behöfver jag inte ljuga för bröd hvarken i statens tjenst eller i tidningarna.
Onyttig behöfver jag inte bli häller, och det skulle jag för öfrigt aldrig stå ut med.
Här träffade jag emellertid en landtbrukare, som hade en dotter. Ja, han har visst ett par till för resten. Men om den här säger jag »hade», för nu är hon min hustru.
Hon var inte als literär och inte vetenskaplig häller. Spencer hade hon visst aldrig hört talas om, och Brändes visste hon inte, hvad det var. Sådan som hon var, hade jag inte drömt mig min tillkommande brud. Men hon hade ett så-
