334
sa’ bara, att det var lika när med alla karlar. Och mig kunde hon tro om litet af hvarje, sa’ hon. Jag frågade henne, om det inte pinade henne.
— Nej, sa’ hon. Jag känner ingen svartsjuka mot det förgångna.
Ja, det var inte häller det jag mente. Svartsjuka. Inte kan man vara svartsjuk på sån’t. Nej, men indignation, förtrytelse.
Då slog hon armarna om halsen på mig och sade:
— Hvad vill du, att jag ska göra? Skall jag skilja mig ifrån dig som i romaner och pjeser, därför att du har fel? Eller skall jag spela komedi med dig och ställa mig oförsonlig, fast jag vet, att jag aldrig kan lefva utan dig? Jag håller ju af dig, vet jag.
Sedan den stunden har jag aldrig försökt väcka hennes indignation mot mig.
Men jag gifte mig, så fort jag kunde, och far min var med på bröllopet, och var litet på nocken i förtjusningen, fast han först gick och murrade emot och tyckte, att vi gärna kunde ha väntat ett par månader till och känt oss för.
Du kan inte tro, hur annorlunda alt har blifvit för mig nu. Inte tror jag, att man hittat »die blaue Blume», för att man är gift. Inte tror jag, att min hustru är en ängel, och jag är lugn för, att inte hon kan tro det om mig. Men jag tror
