335
en sak — att vi kunna hjälpa hvarandra att bära hvardagslifvet utan att förkrympas. Och det är det, som det kommer an på. Jag drömmer inte, jag längtar inte, och all min gamla irritation är som bortblåst. Hvarje dag, som kommer, är en present, som jag är glad åt och riktigt sträcker ut händerna efter. Ty öfver hela verlden kan lifvet lefvas och lefvas lyckligt. Det fins saker, som göra lifvet odrägligt och omöjligt. Det vet jag också. Men det få vi tala om en annan gång. Hvad jag vet är, att jag ej längre behöfver gå och trefva i mörkret för att få rätt på min »personlighet», eller hvad det heter.
Om du visste, hvad jag känner, när jag vaknar om mornarna och ser min lilla tös sofva ett stycke ifrån mig. Jag smyger min väg, tyst, för att inte väcka henne och går ner på kontoret. Och när jag se’n träffar henne vid frukosten, och hon kommer och flyger emot mig och kysser mig, då skrattar hon och säger, att hon haft så roligt åt mig, medan hon sof. Ty hon hörde, hur jag försökt att gå tyst, och ändå smäller jag så förfärligt i dörrarna. Sedan äta vi frukost, och hela tiden vid mitt arbete tänker jag sedan på, att jag har någon att träffa vid middagen, antingen jag går omkring i smedjorna eller står och synar järn eller sitter på kontoret och skrifver. När humöret faller på oss, leka vi och skratta som barnungar, och jag har lofvat flickan att lägga in om akten-
