24
— Jag har aldrig varit kär, sade Kalle:
— Ä, du ljuger.
— Ta mig fan, sade Kalle.
Detta var en helig ed, och Kalle blef trodd.
Då skrek lommen med sitt underliga, hemska läte långt ute på sjön.
— Det var eget, sade Klas, som var kännare i fråga om väder och vind. Det betyder storm, när lommen skriker.
Och därmed gingo alla tre in och lade sig att sofva.
På morgonen var sjön lika spegelklar. Men mot middagen började det blåsa nordvestlig vind, och inom en timma var blåsten så stark, att det ej gärna var rådligt att ro tvärt öfver sjön, emedan man då hela tiden hade sidavind. I stället beslöt man att ro i motvind upp till Bergs slussar, sedan följa stranden en bit och därefter låta det gå i medvind rätt in i Stångåns mynning.
Det var en rodd på nära två mil. Men Klas hade sin mamma i sta’n, och kom han inte hem, så blefve hon rakt ifrån sig.
Sagdt och gjordt. De lade ut och började rodden. En i stöten hvilade sig, medan de två andra rodde hvar sitt par åror. Klas, som var den starkaste, rodde hela tiden. När blåsten var för hård, rodde två, och den tredje sköt på vid akterårorna. Ändå var det flere minuter, när det såg ut, som om de ej kommo ur fläcken.
