25
Uttröttade och hungriga kommo de till Berg, där de lade i land för att äta och hvila. Utanför sista slussen sågo de en ångbåt, som lagt sig för ankar.
— Kan han inte gå öfver sjön? sade Kalle.
— Det vet jag inte, svarade Klas.
Men Erik mente, att det var så mycket styfvare, om de kunde gå, när ångbåten inte kunde.
Sedan fortsattes rodden, och vid åttatiden hunno de den punkt, från hvilken de i medvind kunde fara rätt in i Stångån.
De vände båten och läto den glida ut. Klas och Kalle sutto vid årorna, Erik satt i aktern med bössorna. Plötsligt kände de, hur ekstocken vände och drefs rätt ut på sjön. Från land kommo stora lergula böljor krönta med gulhvitt skum efter dem, och långt ute på sjön tumlade böljorna öfver hvarandra, som om de mötts från olika håll och nu rasande stridde om herraväldet.
— Vänd, skrek Erik och försökte byta plats med Kalle.
— Sitt still. Det går inte. Vinden har slagit om.
De tre gossarna sågo på hvarandra. De sutto aldeles tysta och sågo blott, hur de rycktes bort af den våldsamma orkanen. Det gälde att hålla ekan rätt på böljorna och så låta den drifva.
— Om vi bara kan komma opp på Tvärskogs
