43
— Ja. Men ger du dig fan på, att du kommer då?
— Var lugn du. Jag skall komma.
Den besökande gick, och ljudet af hans steg dog bort i den smala trätrappan.
Grane ryckte hastigt fram brefvet igen och fortsatte.
— Om mamma visste, hur jag arbetat med mig själf för att tvinga mig in på den tanken, att jag skall blifva prest, hur jag läst och grubblat, och hur många sömnlösa nätter den tanken kostat mig, att jag skulle öfvergifva denna bana, som jag innerst önskar att gå, så skulle mamma åtminstone förstå mig. Nu fins intet mer att säga, än att det är mig omöjligt, och att jag gör bäst i att säga ifrån nu. Det blir värre, ju längre jag skjuter upp saken.
När han skrifvit, förseglade han hastigt brefvet och skref utanskriften, utbytte nattrocken mot en kort kavaj, tvättade sina händer och stannade en längre stund framför spegeln.
Han lyckte med nervös brådska på sig öfverrocken, satte frimärke på brefvet och stoppade det i fickan. Han såg trött och nedslagen ut, och ändå var det ett lif i hans rörelser, som om han väntade sig något märkvärdigt, något riktigt stort och bedöfvande på denna sin korta utflykt. Han
