49
Han såg på klockan. Hon var redan half tio. Det var igen tid att förlora.
Med raska steg gick han uppför Ågatan, öfver Nybron och framåt Gästis till. Det var snöslask, vått och smörjigt att gå i, gatlyktorna lyste dåsigt och kastade underliga reflexer i Fyris gulbruna vatten, öfver taken låg skymningen tät och grå, och från ett par upplysta fönster hörde han sång.
»Vi äro muntra musikanter».
Han skrattade för sig själf och skyndade på, tvärt öfver en instängd gård, där vattnet i halfmörkret silade fram i sandens rännilar, uppför en liten trappa och in i en lång korridor, där det fans många dörrar med nummer på, mellan dörrarna klädhängare och på klädhängarna rockar, käppar och hattar.
Han stannade ett ögonblick framför spegeln, ordnade halsduk och hår, skrattade igen för sig själf med ett tyst, smittsamt ljud, hvilket lät, som om han haft en liten blåsbälg i magen, som han klämt på, gjorde omedvetet ett par korta danssteg i ensamheten och slog upp en dörr på hvilken stod numret 24.
Därinne syntes ett grått moln af rök, gaslågor, som flämtade genom töcknet, och när man hunnit vänja ögonen vid atmosferen, upptäckte man fyra ungdomliga anleten, som voro placerade rundt omkring ett fyrkantigt bord, på hvilket fans bilinervatten, punsch och cigarrer, under dessa hufvuden
