50
kroppar, och under dessa kroppar ben. När Grane öppnade dörren, utbröt ett enstämmigt tjut, som aldrig tycktes vilja taga slut, och i hvilket han instämde genom upphäfvandet af ett snarlikt krigsrop.
— Nå ändtligen. — Hvar har du varit? — Prata inte, utan ge honom ett glas punsch. — Lindberg fick non sine, ska du tro.
Man drack »med den sist ankomne» och slog sig ned. Grane hade kastat opp benen på en stol, tändt en cigarr och kände sig, ehuru nykter, genast inne i stämningen, som stod nära det halfrusigas gräns.
På en stol midt emot honom satt Hultin, med halsduken efter vanligheten knuten i hårdknut, skjortan skrynklig och vesten halfknäppt. Han tuggade på cigarren, som om han ständigt behöft ett surrogat för mat, och från hans läppar halkade alla möjliga citat ur Horatius, bibeln och Mark Twain om hvartannat.
Lindberg själf var en liten ljuslätt och hetsig medicinare, som i dagliga lifvet var både ordentlig, arbetsam och pålitlig, men som nu, när han fått några glas punsch till lifs, blef, som om han med ens utbytt sin borgerliga härkomst mot den vildaste zigenarnatur. Han drack, slog käglor och spelade vira med samma färdighet, ansåg det som en enkel skyldighet att vara full, så ofta han var på en fest, och fordrade också samma uppmärksamhet af andra.
