52
— Framåt! Loss! Rockarna kunde hänga kvar. Man sprang nedåt matsalen och samlades alla kring ett stort rundt bord midt på golfvet.
Det var ett långt rum i olika afdelningar med gröna jalousier för fönstren, och i ett af de mindre, inom glas och ram, satt en konstgjord fågel, som hela tiden gaf ifrån sig ett sorgligt pipande. Vid borden rundt omkring sutto två à tre herrar tillsammans och åto alvarsamt qväll, i det de språkade om examens-fordringar, framtidsutsigter, vigilanschanser eller nattliga äfventyr. Och skulle man i deras fysionomier söka efter något gemensamt karaktäriserande, så fann man detta i något visst moget, gammalt, något af färdigbildade bättre ungkarlsmaner, som redan tryckt sin stämpel på unga skägglösa Cherubins-fysionomier lika väl som på trettioåriga, skäggiga anletsdrag.
Sällskapet väckte genast uppseende genom sina röda ansigten och det stoj, som bullrande följde dem.
Man debatterade, hvad som skulle ätas. Om man skulle ta bränvin? Schultz förklarade, att man blef bara full af det. Lindberg påstod, att det var just det, som var meningen. Norström skrattade litet diskret och föreslog, att hvar och en fick taga för sig ad libitum. Grane hyllade bränvinstendenserna, men påstod, att han tyckte, det var tråkigt att ej få skrika till helan. Ty han var glad i kväll, och när han var glad, så ville han skrika.
