57
jag inte, men jag trodde nästan, vi voro jämnåriga.
— Inga personligheter, afbröt Hultin, och samtalet blef mera allmänt. Hultin drog fram med sitt favorittema ur boströmska filosofen, om de mänskliga förnimmelsernas förhållande till det absolutas, och innan man visste ordet af, hade själens odödlighet, guds existens, möjligheten af viljans frihet, treenighetsläran, Kristi gudom, nattvarden och konfirmationstvånget i ett något forceradt tempo passeradt revy, och man talade häftigt och osammanhängande.
Grane ansåg, att om man ej visste, hvad man skulle tro, så borde man åtminstone arbeta på att långsamt skrida fram till något slags uppfattning, som kunde visa sig hållbar. Icke genom lifvet, ty det vore en dålig uppfattning, som städse blefve sig lik, men åtminstone hållbar i den meningen, att den icke utbyttes mot en aldeles motsatt, utan i stället uppginge i en ny såsom i en bättre färdigbildad.
Hultin förklarade, att dogmläran var skadlig för den andliga matsmältningen, emedan den verkade förstoppande, Lindberg påstod gladeligen, att han aldrig hade haft någon religion och aldrig kunde få någon, men att han var lika glad för det, och Norström sade sig vara indifferent, verkligen oroande indifferent, men han höll på religionen under nu vallande förhållanden, hvarför han ur
