64
Han ansågs vara den ende af de teologiska professorerna, som utöfvade något personligt inflytande på sina lärjungar, och man visste, att antalet af dem, som sökte hans enskilda vägledning, var stort både bland studenterna och bland societeten.
Han var en varmt öfvertygad man, det visste Grane, och det var detta, som innerst gjorde, att han kunde besluta sig för detta steg, som trots alt dock var honom motbjudande. Han hade något af en fanatiker i sina djupt liggande, af en hemlig inre glöd brinnande ögon, och när han talade, var det aldrig häftigt, utan orden kommo med en dämpad, nervös styrka, som hela tiden man hörde honom, gjorde, att man satt som i ett slags bäfvan för, att den hemliga vulkanen inom honom skulle komma till utbrott. Under hela tiden såg man eller kände dessa ögon, i hvilka hans andes hela eld tycktes hafva samlat sig för att blifva till en magnetisk kraft, som med mildt våld fängslade alla blickar. Och ur dessa ögon talade förkroppsligad den underbara mystik, som lefde i hans ord.
Hans inflytande var oerhördt. Ty han hade genom själfva sin personlighet återinfört den gamla katolska bikten. Studenter kommo till honom, förtrodde honom sin ungdoms öppna eller hemliga synder, fingo råd, varningar och upprättelse och gingo ifrån honom med löfte att börja ett nytt
