66
Grane efter och hälsade. De följdes ut, och profeasorn vände sig vänligt till honom.
— Herr Grane läser på kandidaten?
— Ja, jag håller på med nordiska … Jag har tenterat i lefvande språk …
Han talade med en tjock, ansträngd röst, och det ryckte kring munnen. I detta ögonblick kände han en blygsel så stark, att förlägenheten kom honom att stamma, medan han kände, hur blodet med all makt strömmade tillsammans omkring hjärtat. Han drog häftigt efter andan och gick en stund tyst.
— Jag skulle gärna vilja tala vid professorn, sade han slutligen med en torr, entonig stämma, hvilken af rörelse lät nästan vredgad. Det är någonting, som …
— Jag är hemma alla söndagar på aftonen, sade professorn med lugn och mild ton. Kom om söndag. Men kom kl. half sju, så få vi tala ostörda en stund. Det kommer ett par studenter, som dricka sin kopp té hos mig. Nå, kommer ni?
Den unge mannen stannade, sträckte fram handen och tog af hatten. Han försökte säga något vänligt eller åtminstone artigt. Men det lyckades ej.
— Tack, sade han kort och hest. Han drog tillbaka sin hand, som om han bränt sig. Det skymde för hans ögon, och med snabba steg gick han öfver S:t Eriks torg och hem till sig.
