75
tröttas, och han påminde honom, hvad en vis man sagt till Augustini moder: »Så många tårars son kan icke gå förlorad.» Hade icke han också en moder, en from moder, som bedt för honom och gråtit? Han bad Grane endast att vänta tåligt, ty Herrans stund kommer, när man minst det tror, och då skola alla högmodiga hjärtats tankar sjunka till stoft. Men först och sist måste man känna sin synd, känna, hur hårdt man var bunden i synden. Ty behofvet efter försoning är för mer än behofvet efter teoretisk klarhet. Och när detta behof kommit …
Teoretisk klarhet? Grane log för sig själf. Han kunde göra det. Ty det hade blifvit så mörkt i rummet, att de ej kunde se hvarandra. Grane satt stilla, hopsjunken som efter en våldsam kraftansträngning, tills han plötsligt spratt upp vid en tydlig ringning på tamburklockan.
Professorn tog honom i hand:
— Kom till mig igen, unge man, när ni själf vill. Och var viss: Herren skall nog hjälpa er!
Därpå gick han ut för att taga emot sina gäster.
Grane plågades formligen vid tanken på, att det kom någon, att han måste sitta kvar hela kvällen, vara i sälskap, samtala och resonnera efter detta. Han skulle velat gå sin väg, men fann, att det ej gick an. I det samma blef det ljust i tamburen, och han hörde röster.
